pippivogel

Nu på morgonen är det en riktigt nervös och orolig Klara som skriver...

Igår kväll var vi som sagt på tillväxt ultraljud. Vi fick då beskedet att bebisen beräknades väga i dagsläget 5600 gram plus eller minus 10 procent. I detta fall kan alltså bebisen väga allt mellan 5 och 6 kilo!

Både jag och Johan hamnade i totalt chocktillstånd och sen kom ilskan. Ilskan över för det första att ingen har lyssnat på mig och min magkänsla, ilskan över läkaren i tisdags som bara skrattade mig rakt upp i ansiktet om att min oro var obefogad, ilskan över att sjukvården någonstans har GLÖMT mig och att bebisen låg 27% kurvan vilket känns som något som borde ha alarmerat NÅGON!!!! Nu ligger bebisen 63% över kurvan- det har jag aldrig ens hört talas om! Jag har ju sagt åt dem att magen var stor och att jag kände att något var fel, att magen inte hängde med, att jag har fått blixtar för ögonen (antagligen pga ökat tryck i kroppen), mm... jag blir så arg.

Efter ilskan kom oron och rädslan. Detta var inget jag var inställd på. Kejsarsnitt är ABSOLUT inget jag ens har försökt att bearbeta. Jag är och kommer aldrig att vara någon som tycker att det känns okej att vara på sjukhuset, doften bara får tillbaka dåliga minnen. Men nu idag ska vi träffa läkare kl 10 för att diskutera! Diskutera- det finns ju inget att diskutera enligt mig. Planera in ett kejsarsnitt eftersom förlossningen kan ju komma igång av sig självt NÄR SOM.

Jag känner mig oerhört splittrad nu eftersom jag vill att de ska snitta mig nu men helst hade jag inte velat bli snittad. Ja ni förstår!

Tankarna har farit omkring i mitt huvud i natt då jag knappt kunnat sova- tänker på allt och ingenting! OM det blir snitt idag- vilket jag ju hoppas att de inte låter mig vänta över helgen bara!!!- så ligger jag ju inlagd hela helgen och nån dag efter. Jag missar alltå Elise födelsedag och det känns. Jag vet att ni är många som tycker att detta inte är en big deal eftersom hon inte kommer att komma ihåg det men för mig är det precis såhär det INTE skulle bli. Pappa kommer hit på blixtvisit och jag vill ju inte missa honom och Kalle och Kristina som jag inte har träffat sen i juli kommer nästa helg så dem vill jag ju inte heller missa. Hade de bara lyssnat på mig hade de kollat vikten på bebisen för 4 veckor sen när jag började känna att något var på tok! Då hade man kunnat föda naturligt och då hade det aldrig blivit såhär.

Jag kommer i alla fall att gå vidare med detta det är en sak som är säker- läkaren i tisdags ska allt få veta att hon skrattade rakt upp i fel människas ansikte!

Har precis sagt hejdå till Elise nu när Johan åkte iväg med henne till dagis- kanske inte träffar henne på några dagar nu- DET känns hemskt!

Usch! Med darrande händer är det bara inse att det är positivt tänkande som gäller nu- att allt kommer att gå bra och bara hoppas att fredagen den 13e mars för mig för med sig TUR!

Håll tummarna.

Varma kramar och tack för alla lycka till SMS.

//KLARA