pippivogel

Livet är märkligt. En sekund är man översköljd av glädjetårar och en annan av sorgsna tårar. Tycker att vi här hemma har försökt på vårt sätt att hantera förlusten av Amanda. MEN kan inte komma ifrån att det är begravning på onsdag och denna ilande känsla i magen är inte skön.

Jag tänker, grubblar, drömmer mardrömmar, nej fy, mår nog inte toppen egentligen innerst inne. Både Johan och jag är rädda för begravningen. Kanske är det människans natur att man försöker tränga undan allt jobbigt... en Alfons Åberg känsla... MAN SKA BARA!

Problemet är att oavsett när denna samling av sorgsna men än så hoppfulla människor kommer att ske- då kommer det att vara jobbigt. Tänker på Amanda väldigt ofta. Tydligen så släpper jag henne inte ens i mina drömmar. Vaknade kallsvettig i natt och blöt på kinderna. Den stundande begravningen drar upp alla gamla minnen, leenden, rädslor, allt man både vill och inte vill minns.

Ingen av oss här hemma har fått gråta ut, man är väl rädd för att man ska bryta ihop. Jag vet att man får gråta och sörja men jag är av det människoslaget att jag sparar och sparar långt där inne på mina inre känslor, de jag harsvårt att prata om eller agera ut. De kan ibland komma som en chockartad explosion känslomässigt.

Ja, man kan ju inte ens föreställa sig hur onsdagen kommer att se ut. Både vill och vill inte tänka genom dagen i förväg. Men vi har ju varandra här som tur är.

Har precis givit bort en styrkepresent till Johan i dessa jobbiga tider... Tänkte att nu vet han att jag och Elise tänker på honom hela tiden och att vi finns här för honom.

 Såhär ser det ut. 

(bild kommer visst imorgon)


Han har likadant förutom att han har ett & tecken istället för mitt lilla hjärta.

Natti, nu ska jag gråta vidare i min ensamhet här hemma.