pippivogel

Igår kväll ventilerades det här hemma...mycket behövdes sägas!



Det som upprör oss mest båda två är när det kommer till våra familjer. Våra familjer är olika- och tur är väl det att alla är olika. Men när man är uppfostrad på ett sätt kan det vara svårt att finna sig i hur andra beter sig, vad de säger, vad de menar, hur de fungerar som människor.

Detta ÄR en procedur. Svackor har alla, men vi har ingen svacka. Vi har olika uppfattningar kring hur saker och ting tolkas/sägs. Hur tokig kan man bli när man VET att man har sagt en mening, när den andra blir upp över öronen förbannad, men man förstår inte varför. Då får man höra att man har sagt...någonting helt annat! Fast man VET ju att det inte var det man sa! Det kan göra mig gaaaaaaalen! Men då säger Johan ärligt att "du sa ju det här- eller jag förstod det så här- du måste förstå att jag tar det på detta sättet". Men det var ju inte det jag sa!

Allt startades egentligen av att vi började prata om att folk vill komma hit och hälsa på innan bebben dyker upp. Jag sa till Johan att jag orkar inte ha folk här innan bebisen kommer- av den enkla anledningen att jag inte orkar. Sitta med sammandragningar konstant, inte kunna röra sig, ha folk runt omkring mig, som dessutom ska sova över här- det orkar inte jag just nu! Jag blev upprörd eftersom jag tyckte att det skulle räcka att jag säger detta EN gång. Självklart förstår jag att både Johans mamma, pappa, syskon, mina syskon, mina föräldrar och våra vänner vill komma hit. Men det är lättare att säga nej till alla- att det inte passar just nu, pga det är många omställningar dessa senaste veckor och att vi vill förbereda oss att bli en ny familj SJÄLVA. Jag hoppas innerligt att alla förstår detta. Det jag känner är ju även att man inte vet NÄR denna pojke bestämmer sig för att komma ut. Eftersom vi inte vet får folk helt enkelt vänta! Jag vill INTE att här ska vara någon annan än bara Johan, Elise och jag när han kommer hem från BB. Detta kretsar mycket kring hur vi vill att Elise ska ta det hela, att hon ska få smälta det osv... Ja, jag känner egentligen inte att jag ens ska behöva förklara mig men alla är välkomna när vi har kommit till rätta efter bebbens ankomst. Så enkelt är det!

Igår gjorde vi klart för varandra-eller jag- sa till Johan att "det jag säger menar jag". Lägga tolkningar i det jag säger är ingen mening, jag kan vara ALLDELES för hård i orden och munnen ibland, vilket jag ångrar sekunden efter att det är sagt, men jag tänker inte att det jag säger ska ha en baktanke eller tolkas på 20 andra sätt. Det jag säger kommer från hjärtat och jag menar det. Gillar jag inte någon, umgås jag inte med den. Jag behöver inte låtsas känner jag. Livet är för kort för att sitta och fejka bra kompisrelationer. Å andra sidan finns det de vänner som jag bara älskar men som bor långt bort och som jag inte kan träffa så ofta som jag önskar. Men det är inget att gräva ner sig över- nu är det ju så!

Men vilken tyngd som har lättat från våra bröst!
Det viktigaste är väl ändå att man kan erkänna att man inte är felfri, att man har mycket som man själv kan arbeta på, att det inte bara är den andres fel!

Som Johan så fint sa: "Detta handlar ju inte om att vi inte älskar varandra." Det stämmer verkligen och jag tror snarare att det är av respekt och av kärlek jag inte har vågat säga saker och ting så tydligt som han hade önskat det. Jag vill ju inte göra honom ledsen såklart! Tur är väl det! MEN nu har vi bestämt att ärlighet vara längst och man FÅR göra varandra ledsna för det vinner vi båda på i längden!

STOR PUSS till min ÄLSKLING Johan!
Löööööv jo!