Även ett starkt mammahjärta kan brista...
Jag fick måttet rågat igår när det gick emot mig. Det hela började nog med en massa diskussioner kring det här med snus. Jag tycker det är idiotiskt och med tanke på vad man har i bagaget gör det det ännu dummare att sitta och frivilligt framkalla en massa sjukdomar. Detta gäller såväl de människor som röker trots att de tidigare kanske har drabbats av lungcancer. Igår kväll vid middagsdags slog det slint för mig. Min käre sambo sa något till Elise om maten jag hade lagat och att han inte var speciellt sugen (detta var på grund av att jag hade "råkat" hälla i gröna ärtor i maten- ja, jag gjorde detta medvetet eftersom jag tycker att man får lära sig att ibland får man bara äta och inte peta i maten. Dumt av mig men som Johan säger har jag en masa principer och detta är en av dem....).
Verkar nästan som om jag kan få in lite komik i detta inlägg trots allt.
I alla fall så tog jag verkligen åt mig, jag var trött, jag var less på klagandet över träningsvärken han hade av att ha sprungit Göteborgsvarvet, jag var helt enkelt TRÖÖÖÖÖÖÖÖTT. Jag har inte varit själv en sekund sedan Sander föddes. Min integritet kändes kränkt och jag hade hoppats på att den människa som jag lever tillsammans med, och som jag har valt att spendera resten av mitt liv med, skulle kunna känna efter att det inte var läge att klaga en dag som denna.
Vissa tycker säkert att jag inte ska skriva om sådant här för alla. Att man inte ska lämna ut sig så totalt, men denna blogg är till för mig att skriva av mig av allt som händer i mitt liv och av denna anledning tänker jag skriva om vad som går i mina tankar just nu!
I alla fall, som sagt, jag flippade vid en alltför personlig kommentar och kände att måttet var rågat! Jag tog cykeln (jag visste ju att Sander skulle klara sig eftersom han var nyammad :D) och cyklade och cyklade och cyklade. En känsla av ledsamhet infann sig när jag cyklade ute i en jädrans storm och väntade nästan bara på att regnet skulle braka ner... Jag tänkte och tänkte, kom dock inte fram till så mycket mer än att nu var jag ensam och att jag skulle åka till min mormor och morfar och farmor och farfar på kyrkogården. Desto närmre jag kom, desto mer började tårarna bubbla inom mig. Jag ville vara hos dem, jag blir så ledsen över att de inte finns längre. Jag tänker på dem ofta, jag hade velat att de skulle se mina underverk till barn, träffa Johan, vara en del av vår vardag. Men sådant är livet. Livet går i en berg och dalbana och man kan inte styra över allt. Detta gör mig frustrerad. Jag är en spontan person som älskar att träffa folk och umgås, men ibland vill jag bara vara själv för att reflektera och sortera i mitt tankefält. Igår var jag själv fysiskt men jag kände att de var där. De tröstade mig som ingen hade kunnat trösta mig. De lyssnade på mig och de lät mig prata till punkt. De såg hur trött jag var, de kunde läsa mina tankar. De sitter antagligen på ett moln någonstans i himlen och vakar över mig, av den anledningen kände jag att det var naturligt att åka bort till dem och släppa på alla tårar.
Det var en befrielse och jag har inte blivit frälst även om det nu låter så. Jag fick ny energi av att släppa ut den negativa energin!!!! Var bara tvungen att komma hem till mina älskade lugn och sansad och full av ny energi och kärlek. Jag vet att jag är dålig på att säga till Johan hur mycket jag älskar honom. Enligt mig är ju Elise och Sander det största kärleksbevis man kan ge någon och hur mycket älskar jag då inte honom??? Massor med tanke på att dessa två underverk gör oss till en familj.
Jag önskar att jag skulle kunna få ut alla mina känslor, inte skämta bort jobbiga saker, inte tycka att det är lite jobbigt att krama om mina vänner när jag träffar dem och bara tro att ett stort leende är detsamma, jag önskar att jag bara kunde vara en glad, generös, känslomässigt varm tvåbarnsmamma och ta tillbaka de känslor jag lämnade den dagen Elise kom till världen. Detta känslomässiga skydd jag skaffade mig någonstans på BB som jag trodde skulle skydda mig från att någon skulle kunna ta ifrån mig de jag älskar. Detta uppstod nog i en kombination när det visade sig vara problem med Elise hjärta. Jag blev livrädd för att "de" skulle ta tillbaka henne. Att Elise inte skulle klara sig och av denna anledning var jga tvungen att vara stark för att vi inte båda skulle bryta ihop. Jag blev på något sätt sårbar på ett sätt som jag inte visste fanns och blev dessutom ytligt känslokall för att kunna skydda mig från det onda och det som skapar rädsla i ett mammahjärta- allt som kan hända ens barn. Detta gäller självklart även känslor man har för de som står en närmst- dvs min älskade sambo.
Jag var den som kramades, pussades, visade känslor förut. Jag vill hitta tillbaka till detta. Jag försöker tänka på att mina föräldrar firar 30 års äktenskap imorgon. Jag längtar till jag och Johan firar denna dag, för den kommer- bara jag hittar tillbaka till mig själv. Men då kommer jag att behöva DIN hjälp!
Nu har jag släppt på mitt hjärta!
Vilket inlägg, men dessa måste få komma ut ibland med!
Till alla er som jag älskar: JAG ÄLSKAR ER!
PUSSAR från ett urtömt och ärligt mammahjärta
Såklart ska/kan man skriva även om starkare känslor och tankar än de vardagliga, mer "ytliga". Det är oftast skönt att skriva av sig o jag är glad att du känner dig bättre nu! Du vet var jag finns.. Tänker på dig! Kramar din vän Maria
Detta inlägg visar väl vilken känslomänniska du är! Bara för att man inte går och säger hur mycket man tycker om ens älskade hela tiden betyder ju inte det att man inte gör det. Jag kan inte heller med att krama folk hit och dit hela tiden, mina kramar sparar jag till dem som jag verkligen vill krama. Sen att åka iväg så som du gjorde är väl super-hälsosamt, va fan man orkar väl inte rädda världen varje dag ;)
Jag läste hela ditt inlägg..... fick dåligt samvete och kände mig träffad av det du skrev om att man bara vill läsa det roliga och lätta! Så är det lite för mig nämligen.... skriver någon långa inlägg om politik/sorg/ekonomi/mm så läser jag kanske de första stycket och lägger sedan av ;-) Likadant på min blogg - jag skriver nästan aldrig om personliga saker eller skeden i livet.
Jag upplever att när man fick barn så blev man samtidigt så medveten om alla faror i världen och hur lätt livet kan förändras. Man vill skydda sin egen lilla familj och oroar sig ständigt för faror....
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt egentligen.... Krama dina barn och man och tala om för dem att du älskar dem!
Kram Lotten
Jag gillar din fina blogg även när du skriver om "jobbiga" saker.
Hej Klara! Jag fortsätter läsa, har bara blivit dålig på att kommentera, och tycker att det är supermysigt att läsa om allt som rör dig och din vardag.
De bästa bloggarna är alltid de som är ärliga, läser du popmorsa till exempel? http://popmorsa.blogspot.com. Det är ju din blogg det här, hela du måste få finnas! Det ska du inte behöva förklara för någon.
Vet att du var uppe i Linköping nyss, men förstod också att det skulle bli stressigt. Kanske hinner vi ses en snabbis nästa gång?
Massa kram på er! Och Sami hälsar bergis också!
Bara för att du är glad ofta så behöver det ju inte betyda att du måste vara det eller att det är det som förväntas av dig. Du måste ju också få reagera och sticka iväg själv en stund!! På nåt himla sätt behöver man ju ladda om sina batterier. Och det är helt ok att skriva om! Tycker det som är gött med dig Klara - du är spontan men kan ju vara djup och fundersam också.
Och för att avsluta skämtsamt så blev jag full i skratt att det var gröna ärter som framkallade det hela, det kan du som fint minne!
Stor kram Sara
Hej.. hihi kan ej låta bli att skratta åt det tidigare inlägget.. om att det var ärterna som framkallade det hela...
Kan helt o hållet förstå o känna det du skriver....
Bara positivt att du oxå skriver om det i din blogg. Måste ju vara sååå skönt att få skriva av sig, det behöver vi ju alla.
Gillar dig skarpt, tjejen:-) (Fast vi knappt har setts, hihi) Du är en fantastisk mor, vän, o sambo:-) Ta hand om dem.... KRAM, KRAM
Alla blir vi ledsna ibalnd och behöver tröst, Jag "pratar" också ibalnd med min döda mormor. jag vill iallafall tro att hon lyssnar. Och man får bli arg och springa och cyckla iväg (man får gå apeshit på folk man älskar ibland). Men snälla va inte rädd att älska, även om det finns faror här i livet så lev utan rädslan. Hoppas du mår bättre nu gumman, efter regn kommer sol!
Vilken tur att du hällde ärtor i maten och fick ur dig allt det här och det är modigt av dig att skriva om det, jag suddar alltid ut det jag börjar skriva när jag har dagar som du beskriver. Att man inte kommenterar "jobbiga" inlägg är kanske för att man inte vet vad man ska skriva utan helt enkelt accepterar det i tysnad, så gör jag i alla fall. Du är i alla fall inte ensam, och du, jag älskar dig också :) PUSS
Hej vännen!
Tycker du gjorde absolut rätt i att både ta din cykel och skriva av dig här på bloggen. Måste ju hålla med vissa föregående talare här att det var lustigt att det var just gröna ärtor som var den utlösande faktorn, men det spelar ingen roll vad det är, det kan ibland vara det lilla som detonerar bomben. :-)
Huvudsaken är att man får det ur sig och mår bättre sen. Dina funderingar och känslor känner jag igen så starkt och det skrämmer mig också. Jag skulle också vilja hitta ut därifrån och bara kunna leva och njuta i nuet, men vet inte riktigt hur man ska göra. Det verkar vara ett känt faktum hos många jag pratar med, nästan alla känner likadant...
Men nu när jag är härinne kan jag lika bra passa på att berätta att jag är jätteglad att vi lärt känna varandra och att jag tycker att du är en fantastisk person med en underbar familj.
Hoppas att vi kan ses snart.
Många kramar gumman!
Jag tycker alla andras kommentarer känns som det jag med vill skriva. Så jag håller bara med :)
Jag kan tänka mig att det var lite som behövde komma ut... det behövs ju ibland.
Nästa vecka kommer ni väl till stan... då måste vi hinna ses!!! Måste ju heja på Johan me ;)
Kram kram
Vi tycker ditt leende och dina kramar är toppen! Tror att denna känsla av att känna kyla och avstånd är något vi alla tar till ibland som försvarsmekanism. Ser fram emot när ni kommer! Vi längtar! Då blir det ärtsupé! KRAM!
Du kanske minns mig, gammal kompis till Axel..
Jag läser alltid din blogg, man blir så glad av att ta del av dina idéer och tankar. Även de tyngre tankarna, som alla har. Skönt att du vågar dela med dig!
Elise och Sander är världens sötaste!!
Bloggen handlar ju om dig och din familj och ibland är inte alltid livet en dans på rosor, skillnaden mellan din blogg och så många andras är att det du skriver är verkligt..man är inte alltid på topp. Jag gillar att läsa din blogg för man känner hur nära och ärliga dina texter är. Massa kramar till dig och din fina familj.
Älskade vännen!!!
Känner igen mig massor i vad du skriver, just för att du är ärlig och bjuder på dig själv och DITT liv. Som många andra har kommenterat... Livet går upp och ner, vore väldigt kosntigt och allt bara skulle vara på topp hela tiden, för jag tror inte att det kan vara det. Alla känner vi oss deppiga och funderar över livet, speciellt nu som mamma tror jag.
Vad skönt att du har dina mor- och farföräldrar inom dig!
Stor kram till dig och Johan och dina små!!!
Förstår vad du skriver, att samla kraften är bland det viktigaste man kan göra ibland. Tänker på dig, hörs snart. PoK
Hej AnnaKlara!
Har nu tagit mig tid att läsa o titta igenom hela din blogg och den är verkligen otrolig, "chapeau"!
Tänk, det du skriver här under "även starkt mammahjärta..." känner jag precis igen och jag hade önskat att jag hade haft en blogg el likn ibland där jag kunnat skriva av mig (det är trots allt ofta lättare att skriva). Det var väldig stark läsning och resten av bloggen blir man bara GLAD av.
VIlka härliga barn ni har - stort grattis förresten till lille Sander - och vilka mysiga saker du gör.
Det ser ut som du hamnat helt rätt, det du gör är
ANNA KLARA, för mig.
Stor kram
Maggie
Hej AnnaKlara!
Har nu tagit mig tid att läsa o titta igenom hela din blogg och den är verkligen otrolig, "chapeau"!
Tänk, det du skriver här under "även starkt mammahjärta..." känner jag precis igen och jag hade önskat att jag hade haft en blogg el likn ibland där jag kunnat skriva av mig (det är trots allt ofta lättare att skriva). Det var väldig stark läsning och resten av bloggen blir man bara GLAD av.
VIlka härliga barn ni har - stort grattis förresten till lille Sander - och vilka mysiga saker du gör.
Det ser ut som du hamnat helt rätt, det du gör är
ANNA KLARA, för mig.
Stor kram
Maggie
